När man blir äldre börjar man naturligtvis fundera på sjukdomar, särskilt när så många i ens omgivning plötsligt har gått bort. Men hur snabbt allt kan hända fick jag sedan bittert erfara på egen hand.
Natten mellan den 27 och 28 januari 2025 blev jag extremt yr, jag kunde inte ta ett steg utan att hålla mig i väggar eller möbler. Dessutom mådde jag extremt illa och kräktes oavbrutet. När detta inte blev bättre efter en stund ringde jag 112 till ambulansen och då började eländet.
De två ambulanssjukvårdarna ansåg att det nog var bäst att jag åkte till sjukhuset, men bad mig själv att gå ut. I 0 grader tog jag mig ut klädd i en halsduk och fick klättra upp på båren. Väl framme på sjukhuset berättade jag för läkaren på akutmottagningen allt jag visste och blev röntad (lungorna) och fördes sedan till avdelningen. Hela natten tillbringade jag med att kräkas ut det sista ur mig.
Nästa morgon fick jag veta att man skulle ta mig till en MR-undersökning. Jag behandlades för en basinflammation med högdoserad antibiotika intravenöst.
Mina förfrågningar om en MR- eller CT-undersökning sköts alltid på framtiden och man sa att en neurolog skulle komma och undersöka mig först. Denne dök upp efter några dagar och meddelade mig efter 5 minuters undersökning, med en kulspetspenna som han rörde framför mig, att jag hade en lägesrelaterad skada som man kunde få bukt med genom några, om än obehagliga, övningar.
En vecka senare skrevs jag ut från sjukhuset. Vid det laget kunde jag inte gå själv och vi var tvungna att skaffa en rullstol på egen hand för att åtminstone ta oss till utgången.
Hemma bokade vi privat en tid för en MR-undersökning, som vi till min lycka fick inom 24 timmar. Efter MR-undersökningen fördes jag från mottagningen med ambulans till närmaste sjukhus med strokeavdelning. Jag hade under den aktuella natten drabbats av en allvarlig ischemisk stroke i vänstra lillhjärnan. Efter den tiden fanns det naturligtvis inget att rädda längre, men där tog man åtminstone hand om mig när det gällde rätt medicinering.
Efter avslutad rehabilitering mår jag bra med tanke på omständigheterna, förutom att jag inte längre kan utöva allt det jag en gång tyckte om att göra. Ignoransen och oförmågan hos läkarna på det första sjukhuset är så inkompetent att det knappt går att beskriva med ord. De långsiktiga följderna är nu koordinations- och balansstörningar. Även vanliga hushållssysslor eller små fysiska ansträngningar där man måste böja huvudet nedåt är extremt svåra för mig.
Jag var en ivrig cyklist och älskade att spela tennis. Allt detta har nu hamnat långt bort för mig. Allt detta hade kanske kunnat hanteras lite bättre om läkarna åtminstone hade varit någorlunda kompetenta i sitt arbete. Ja, jag vet, den här typen av stroke är svårare att upptäcka än den man känner till från berättelser, men med en CT-undersökning direkt den första natten hade man kunnat hjälpa mig bättre. Där hade man upptäckt saker och kunnat skicka mig direkt till rätt sjukhus.
Jag tackar de människor som trodde på mig och gav mig styrka och hopp under de första veckorna.
TACK!