Hur älgen med strumpnäsan fick sin strumpnäsa
(eller: Hur polcirkeln fick en knäck)
av Ekkehard Buß
Oh-lilla-musen-älg bodde med älgmamma och älgpappa i en björkdunge vid en fjord i Norge. Där fanns det gott om späda björkplantor, saftiga blåbär och läcker renlav, så de hade alltid gott om mat. De kunde hålla upp mufflonskorna mot midnattssolen och njuta av livet utan bekymmer. Oh-lilla-musen-älg hade en märklig idé om att allt som var vackert egentligen tillhörde honom.
”Mina kex”, sa Oh-lilla-musen-älg när älgpappan ville äta ett av de många kexen som mormor älg hade bakat till midsommarfesten. ”Åh, lilla musen” suckade mamma Älg och pappa Älg. ”Min soffa”, muttrade Oh-lilla-musen-älg när Älgpappan satte sig i gläntan som var vardagsrummet för Mamma Älg, Älgpappan och Oh-lilla-musen-älg, utmattade efter dagar av blåbärsplockning. ”Åh, lilla musen” suckade mamma Älg och pappa Älg.
”Mina pussar”, skrek Oh-lilla-musen-älg när älgmamman gav älgpappan en puss för att trösta honom. ”Åh lilla mus” suckade Mamma Älg och Pappa Älg.
Nu vet du hur Oh-lilla-musen-älg fick sitt namn.
En dag fick Oh-lilla-musen-älg ett historiskt anfall. Lilla-musen-älg badade i fjorden med Mamma Älg och Pappa Älg, som de brukade göra. En gåsfamilj simmade förbi. Gåsmamma, gåsfarsa och fem små pipande gåsänglar.
”Mina badande ankor!” Oh-lilla-musen-älg blev förtjust när han såg de söta gåsungarna och ville genast leka, plaska och busa med dem. Gåsmamman var mycket orolig för sina barn och trodde inte att hennes sötnosar var Oh-lilla-musen-älg leksaker, så hon bet Oh-lilla-musen-älg mitt i hans stora muffel, som älgens nos kallas, och simmade iväg med sin familj så fort som möjligt.
”Min min min min” ropade Oh-lilla-musen-älg och blev arg och arg och arg och arg och sprang iväg in i skogen och sprang och skrek och ville inte se någon annan. ”Men åh, lilla musen”, sa mamma älg och pappa älg. Men Oh-lilla-musen-älg kunde inte höra det längre, för han sprang och sprang och sprang.
Det här anfallet var så historiskt att generationer av älgar kommer att prata om det än i dag.
Oh-lilla-musen-älg hade sprungit iväg så fort i sin ilska att han inte ens hade uppmärksammat vart han faktiskt hade sprungit. Hans mustasch blödde lite, och eftersom det var sommar i Norge, och på sommaren i Norge kryllar skogen av blodtörstiga myggor, led Oh-lilla-musen-älg fruktansvärt. Det som var riktigt illa var att han verkligen inte visste (han hade faktiskt inte den minsta aning) hur han skulle hitta tillbaka till Mamma Älg och Pappa Älg i björkdungen vid fjorden.
Oh-lilla-musen-älg bestämde sig för att bara vara arg, på allt och alla, och fortsatte bara att springa.
Vid något tillfälle - med en svårt värkande, blödande och stucken näsa - nådde Oh-lilla-musen-älg polcirkeln djupt inne i skogen. Där träffade Oh-lilla-musen-älg herr Torkel. Herr Torkel är den viktigaste mannen i Norge, eftersom han utför det svåraste arbetet i landet: Torkel är den högste - och enda - kungliga norska polcirkeladministratören. Varje vår, när isen och snön har smält, tar Torkel en stor hink med vit färg och drar en tjock vit linje tvärs över landet - från havet i väster till den svenska gränsen i öster - så att alla kan se var polcirkeln går.
Och varje senhöst, när den första snön har fallit, tar herr Torkel den stora burken med svart färg och drar ett tjockt svart streck från havet i väster till svenska gränsen i öster, så att man inte glömmer bort polcirkelns läge under vintern, för att man inte kan se det vita strecket under snön. ”Hej”, sa Oh-lilla-musen-älg. ’Åh, hm, hej’, sa herr Torkel. ”Inte 8-M-Hello hot” sa Oh-lilla-musen-älg ”Oh-lilla-musen-älg hot! Min muffel gör ont. Jag är ledsen. Jag skulle vilja gå hem till mamma!”
Faktum är att herr Torkel inte bara är den viktigaste mannen i Norge, utan också den smartaste. (”Vilket inte säger så mycket”, som fru Torkel brukar påpeka, ”även om han verkligen inte är dum för att vara man.”)
Herr Torkel är en klok och försiktig man som alltid bär med sig en strumpa för att vara beredd på livets alla eventualiteter. Varje morgon när han lämnar sitt hus vid polcirkeln stoppar herr Torkel en ny strumpa i ryggsäcken för att vara beredd på alla ovanliga situationer. ”Låt mig skydda din muff först”, säger Torkel, tar strumpan och drar den över Oh-lilla-musen-älg näsa.
”Nu är myggorna illa ute”, sa herr Torkel. ”Och vet du vad, Oh-lilla-musen-älg?”, sa herr Torkel, ”Polcirkelns linjer måste snarast kontrolleras!
Från och med nu kommer polcirkeln att gå genom björkdungen vid fjorden! Jag ska ta dig hem.”
Det var så här polcirkeln fick en krök. Herr Torkel drog den vita linjen ända fram till björkdungen vid fjorden. Oh-lilla-musen-älg hade strumpan på näsan hela vägen, så att ingen gåsmamma skulle kunna bita honom och ingen mygga sticka honom, och när de kom fram till fjorden såg de älgmamman och älgpappan på långt håll, som var mycket ledsna för att Oh-lilla-musen-älg hade varit borta så länge. Men när de kände igen den lilla älgen med den stora strumpan på näsan blev de överlyckliga!
”Vår kära Oh-lilla-musen-älg är tillbaka!” jublade Mamma Älg och gav Oh-lilla-musen-älg en kram som var en riktig fröjd. ”Vet du hur mycket vi älskar dig?” frågade Älgpappa. ”MIN strumpa!” sa Oh-lilla-musen-älg, och alla var glada och förtjusta över att de hade hittat varandra igen.
Med vänligt tillstånd
© 2000 Ekkehard Buß
Översättning till svenska Chiara Runge