Olaf var egentligen en helt normal älg. Han tyckte om att gå på skogspromenader, älskade att äta svamp med blåbär och skrämde bilförare på sin fritid. Ditt liv kunde ha varit precis lika lugnt och fridfullt som någon av de andra älgarnas. Kunde ha gjort det. Det är så lätt att säga. I själva verket var Olaf inte alls en normal älg, tvärtom.
Det hade funnits svårigheter redan från början. Olaf hade fötts med anmärkningsvärt stora horn. Aldrig tidigare hade man sett en älgunge med så stora spadar.
Olaf växte upp som föräldralös hos sin moster. Hans mor hade dött när han föddes och han hade aldrig sett sin far. Redan som barn var Olafs stora horn ett irritationsmoment överallt.
De andra älgarna hade roligt åt att reta Olaf.
Olaf kom ofta hem med djurhuvudvärk.
Olaf blev en ensamvarg. Han strövade ensam omkring i skogen i timmar och såg alltid till att hålla sina stora horn på längden i färdriktningen. Det såg lite konstigt ut, men han stötte i alla fall inte på något.
Ibland gick Olaf ut på landsvägen och skrämde bilisterna.
Men Olafs favoritsysselsättning var att paddla på den stora, lugna sjön.
En dag hände en olycka.
Olaf var på väg hem genom skogen när två björnar kom emot honom. Olaf var inte rädd för björnar, eftersom han kunde ge dem en rejäl smäll i ansiktet med sina spadar om det behövdes. Björnarna visste detta mycket väl och skulle aldrig ha vågat mobba Olaf i det fria. Men nu, bland träden, var allt helt annorlunda. Björnarna var ganska berusade. Och Olaf var blind av raseri.
Nu hade Olaf bara en spade på huvudet. Det gjorde honom till en outsider för gott. Olaf var dock inte typen som lät sig nedslås av ett sådant slag. Tvärtom: han upptäckte snart vad han kunde göra med den trasiga spaden.
Och det kom också en dag då Olaf lärde två björnar en oförglömlig läxa med hjälp av sin trasiga spade.
När det gällde hans yrkesmässiga framtid var Olaf dock i en mycket dålig position. Älgar tjänar vanligtvis sina pengar i julhandeln. Man spänns fast i en släde, man står framför ett varuhus, man blir fotograferad, man går runt på vintersportorter som en turistattraktion, man skrämmer förare för TV - allt möjligt. I vilket fall som helst kräver alla dessa uppgifter intakta horn. Varje trovärdig älg måste ha en spade på höger och vänster sida av huvudet. Det är en förutsättning. Annars behöver man inte ens vara med och tävla.
Ännu en gång hade Olaf av gammal vana sprungit ut på landsvägen i hopp om att skrämma en dum förare. Olaf hade knappt tagit skydd bakom ett träd när han hörde ett distinkt motorljud. Det lät dock inte som en modern bil, utan mer som en gammal ångmaskin. När ljudet kom mycket nära hoppade Olaf fram ur sitt skydd, sträckte ut den trasiga spaden över vägen som en murslev och ropade med officiell röst: ”Stopp! Trafikreglering!”
I normala fall skulle varje förare i det här ögonblicket få panik och rycka i ratten, komma ur kurs och hamna i diket. Alla som någon gång har åkt bil i norra Europa känner igen den pinsamma situationen: man knuffar upp bilen ur diket och svär, medan en grinande älg (oftast flera stycken) vid sidan av vägen pekar finger åt en och inte kan hålla tillbaka sin glädje.
Den här gången var allt helt annorlunda.
Olaf fick syn på en gammaldags långtradare som stannat till med andan i halsen. På lastbilens framsida satt en jultomte i full kostym. Han klappade i händerna, hoppade fram bakom ratten och kom rakt mot Olaf.
”Vilken tur!” ropade jultomten, och först nu insåg Olaf att mannen i röd uniform hade en svart lapp över vänster öga. ”Vilken tur jag har som får träffa dig här!” upprepade jultomten. ”Nyss, mitt ute i ingenstans, dog min gamla kvarn! Och du har kommit till min räddning just i detta ögonblick.”
”En ren tillfällighet”, sa Olaf lite generat.
”Struntprat”, ropade jultomten, ”det är ingen slump, det är ett mirakel! Ett riktigt mirakel!”
Olaf hjälpte jultomten att få fart på lastbilen igen. De började prata, de pratade om ditt och datt, och i slutet av en lång dag hamnade de till slut framför tomtens koja.
”Ja, då ska jag ge mig ut på vägen igen.” Sa Olaf.
”Det kommer inte på fråga”, sa jultomten. ”Du är min gäst idag. Jag har en mysig lada bakom huset där du kan tillbringa natten. Men först ska vi dricka en god akvavit!” Det skulle bli en lång kväll, eller snarare en lång natt. När den nya dagen grydde hade Olaf inte bara hittat en vän utan också ett jobb. ”Hör på, Olaf”, hade jultomten ropat ut på morgonen, ”jag känner inte för att göra allt det här arbetet själv längre. Jag behöver en partner. Du och jag är ett team nu! Du ser till att saker och ting blir gjorda och jag säger åt dig vart du ska gå, eller vice versa!
Olaf flyttade in i ladan bakom tomtens stuga.
Efter att ha ätit frukost tillsammans spelade de två vännerna vanligtvis en omgång badminton. Jultomten hade dock inte mycket till chans mot Olaf. Under de långa semestermånaderna innan julsäsongen började fanns det gott om tid för roliga utflykter och intressanta aktiviteter.
På kvällarna i stugan spelade de två ofta en omgång Mau Mau. Olaf hade dock inte den minsta chans mot jultomten.
Semestern tog slut den första december. Nu var det dags att börja förbereda inför julen. Brev med beställningar anlände varje dag. Faxmaskinen spydde också ut långa önskelistor från morgon till kväll.
Olaf och jultomten hade fullt upp med att gå igenom och sortera beställningarna. Tillverkare och producenter måste ringas, priser och specialerbjudanden måste jämföras. De flesta barnen önskade sig vanliga leksaker, men några ville också ha en cykel eller en dator. De många önskemålen om husdjur var svårare att hantera. Hundar och katter var lätta att få tag på, men när det gällde papegojor, ormar eller sällsynta spindlar fick de två vännerna ibland leta efter leverantörer i flera dagar, till och med på Internet om det behövdes.
Och så var det de omöjliga önskningarna. De arkiverades i en särskild mapp. Det är otroligt vad Olaf och jultomten ibland fick läsa. En Robert önskade sig till exempel att en robot skulle göra hans läxor. En Florian önskade sig ett hangarfartyg. En Louisa önskade sig en levande dinosaurie. Mappen med omöjliga önskningar blev tjockare och tjockare.
Vi var tvungna att gå upp före gryningen och skotta snö. Sedan en kopp kaffe och iväg till kontoret. Vissa kvällar var Olaf och jultomten så utmattade att de inte ens orkade spela Mau Mau.
En morgon gjorde Olaf en otäck upptäckt. Hans spade var borta! Han hade lämnat den lutad mot stugans utsida kvällen innan, precis till höger om dörren. Och nu hade spaden försvunnit! Olaf sökte febrilt igenom hela huset och ladan. Han letade i redskapsbod och garage. Sedan började han om från början igen och det tog ett bra tag innan han till slut insåg: spaden var borta.
Någon måste ha stulit dem. Kanske björnarna, kanske några turister eller souvenirjägare. Vem som helst. I vilket fall som helst var spaden borta. Han gick in i sin lada, stängde dörren, gick och lade sig och vände sig mot väggen. Julen närmade sig alltmer. Beställningarna hopade sig på kontoret, brevlådan var överfull och det var hög tid att åka in till stan och göra de sista ärendena.
Olaf låg tyst i sängen och rörde sig inte. Jultomten försökte trösta sin vän så gott han kunde. Han tog med sig kakao, konserverade blåbär och torkad svamp till sängen, han pratade med honom, han vädjade, han skällde, han bad - förgäves. Olaf ville inte äta något. Och han ville inte gå upp heller. En dag före julafton reste jultomten ensam och med tungt hjärta in till staden. Dessförinnan hade han bjudit Olaf på en god frukost i ladugården, stoppat om hans kudde och önskat honom ett snabbt tillfrisknande. Det var allt han kunde göra för tillfället.
Staden var knappt igenkännbar. Gatorna var livliga, livliga och livliga, som en myrstack. Hektiska och nervösa människor trängde sig fram genom gågatorna och de fullsatta varuhusen. Förarna tutade och svor, det var ständiga påkörningar bakifrån och gräl. Och allt på grund av julen, något har gått fel, tänkte jultomten.
Han körde till postkontoret, tullkontoret och lagerlokalerna. Hundratals paket, paket, säckar och lådor skulle samlas in och lastas. Aldrig tidigare hade jultomten upplevt att posttjänstemännen, tulltjänstemännen och lagerpersonalen var så griniga och otrevliga.
Även den värsta dagen går över. Så kom ögonblicket då jultomten bockade av den allra sista beställningen. ”Klart!” sa han högt och stängde sin orderbok. Förhoppningsvis, tänkte han, kommer Olaf att kunna följa med honom i morgon på den stora presentturnén.
Jultomten stod i kvällstrafiken och undrade varför trafikljusen visade rött så länge den dagen. Hans blick råkade falla på fönstret till en skrotbutik. ”Nej”, sa han, ”det här får inte hända!” Han lämnade lastbilen mitt på vägen och skyndade in i butiken.
”Vad vill du ha?”, frågade mannen bakom disken.
Utanför tutade flera bilar vilt. ”Vad kostar hornspaden i fönstret?” frågade jultomten.
”Ett hundra kronor.” ”Jag tar den för femtio”, sa jultomten.
Tutandet blev högre. ”Åttio.”
”Det är ju bara ett halvt horn!” sa jultomten och höjde rösten för att överrösta tutandet.
”Sjuttio”, sa affärsinnehavaren. ”Det är mitt sista ord. Men jag ska tillmötesgå dig. Du ska få det här glasögat på köpet.”
Jultomten lade sjuttio kronor på bordet, tog glasögat och Olafs horn och lämnade butiken utan ett ord. Trafikljusen hade just bytt från grönt till rött igen. Jultomten ignorerade det vilda tutandet och körde iväg. Det var redan mörkt när jultomten kom hem. Han sprang genast in i ladan. Olaf låg i sängen. ”Hallå där!” sa jultomten. ”Hur är det med dig? - Titta, jag har tagit med mig något till dig.”
Olaf vände trött på huvudet. ”Hur ser du ut?” frågade han. Först då insåg han vad tomten höll i sina händer.
”Nej”, viskade Olaf, ”det här kan inte vara sant!” Olaf hoppade upp ur sängen som om han vore elektriskt laddad och kramade om jultomten så hårt att han blev lite rädd i sitt nya glasöga. ”Det här är den bästa julklappen någonsin”, utbrast Olaf. Sedan hämtade de den bästa flaskan rödvin från källaren och lagade en utsökt svampröra, följt av blåbärskompott.
På julafton, strax före skymningen, gav sig Olaf och jultomten iväg på sin stora julklappsturné.
”Jag ser redan fram emot när allt detta liv och rörelse är över”, säger jultomten.” Då kan vi äntligen sova ut igen.”
”Och när vi har fått en god natts sömn”, sa Olaf, ”då kanske vi kan spela ishockey. Vad tycker ni om det?”
© 2002 - Med vänligt tillstånd av Volker Kriegel
( * 24. Dezember 1943 - † 14. Juni 2003 )
Boken finns tillgänglig här.
Översättning till svenska Chiara Runge